Var nöjd med allt som livet ger - eller?

Läste just ett blogginlägg på Marinas blogg. Hon hade hittat en bild på sig själv från då hon var 13 år och i och med det kan man säga att hon hade börjat fundera på självbilden då och nu, samt hur människan aldrig kan vara nöjd.
Hanna 13 år känner igen sig i hur Marina 13 år tänker. Jag hittade min gamla dagbok för ett tag sedan. Jag förväntade mig att det skulle stå ditt och datt om snygga pojkar på klassen, vem som var ihop/kär i vem och vad jag hittat på för hyss. Dagboken innehöll till stor del allt vad jag just räknade upp, men det som även tog upp en allt för stor del av raderna var mitt eget missnöje över mitt utseende. I mina 13-åriga ögon var jag som en jätte jämfört med alla andra och jag trodde inte att någon skulle kunna gilla mig som mer än en kompis. Som Marina skrev i sitt inlägg, så skulle jag också vilja gå tillbaka till Hanna 13 år och säga att jag ska sluta hacka ner på mig själv. Jag skulle vilja berätta att min självbild inte stämmer överens med verkligheten och att tryggheten i att gå runt och känna sig fet och ful kommer ge henne allt annat än en trygghet i framtiden.
Vad menar jag med att tryggheten försvinner? Är jag helt utan någon slags trygghet i dag? Nejdå, tack vare familj, vänner och pojkvän har jag en grundtrygghet, vilken jag är mycket tacksam över. Men, det mina osäkra tonårsdagar även har gett mig är ett bekräftelsebehov. Eftersom det ännu finns en liten Hanna 13 år i mig, så betyder det även att min osäkerhet finns kvar på visst plan. Då jag inte kan ge mig själv en bekräftelse leder det till att jag gärna vill att andra ska ge mig den. Detta har i sin tur gett en positiv effekt då jag gärna vill att människor runt ska känna att jag bekräftar dem för hur de är, ser ut och för små enkla grejer som t.ex. att säga "vet du, du passar så himla bra i den färgen!".
Med allt detta sagt så vill jag avsluta med några ord för att påminna mig själv och andra:

Uppskatta dig själv och alla runt om dig. Tillåt dig vara nöjd för en sekund. Gör det för andra som du själv skulle vilja att andra gör för dig. Öppna ögonen och hitta din vardags glädjespridare.

Oj oj oj. Detta blev ett känslomässigt inlägg med en cheesy avrundning. Det var tydligen en sådan dag i dag.

Känslofylld huvudvärk.

Just nu är inte allt på topp. Huvudvärk, eviga funderingar och än en gång en stor saknad. Jag brukar inte ha huvudvärk ofta, vilket gör det mer frustrerande och irriterande. Men det har väl sina förklaringar.

Blir nästan irriterad på mig själv när jag läser mina äldre inlägg. Antingen skriver jag om hur glad jag är, om att M ska komma hem snart eller hur mycket jag saknar M. Enformigt, upprepande och ja.. säkert tråkigt för många. Men just nu lever jag i en liten bubbla, som jag gärna vill njuta av så länge jag kan.

Jag kan tycka att det är ganska fascinerade hur en person, som man inte visste fanns, kan komma en så nära och bryta sig genom muren man byggt under flera år. Trots att jag älskar att ha många nära och kära runt mig och gärna vill ställa upp för dem, så har jag svårt att helt blotta mina tankar och känslor för någon. Jenny är nog den som allra bäst kan läsa av mig, förstå mig och som jag faktiskt kan tala med. Lycka är att ha en syster som står en så nära. En blick, en kram, ett leende, en rak kommentar, en vibb. Det är det enda som kan behövas.

Nu har jag en till person i mitt liv som står mig så hiskeligt nära. Som även han förstår mig och min dåliga humor. I hans sällskap är jag mig själv. I hans famn är jag lycklig.

 Jag önskar och hoppas att känslan jag lever på nu skulle vara i lång framtid framöver.