Nästan 1 år har gått sedan jag visade något livstecken här på bloggen. Det har hänt så otroligt mycket under detta år men ändå har lusten att skriva varit som bortblåst. Jag har alltid varit en periodare när det kommer till att blogga så egentligen är det inget nytt att jag inte uppdaterat på lång tid. På något sätt blev mitt senaste inlägg mycket känslosamt för mig och det kändes fel att skriva något nytt efter det då känslorna var och är de samma.
Största förändringen som skett under året är att jag har fått fast tjänst och dessutom flyttat. I dagens läge har jag haft mitt jobb i 2 månader och varit "bortflyttad" lika länge. Det har gått riktigt bra och jag trivs med hur mitt liv ser ut idag. Att inte behöva bo i en väska och röra sig mellan 3 hem gör sitt med det inte lugnet.
Största nackdelen med att flytta är avståndet. Nej, 1 timmes körning är inte långt i kilometer. Men när man lägger till det känslomässiga avståndet känns det ibland som att avståndet blir alldeles för långt. Saknar att kunna gå in till stan på 2 minuter och vara med på en kaffe med flickorna utan att komma hem sent på kvällen när jag ska upp tidigt följande morgon. Saknar att kunna köra hem och hälsa på familjen bara för att umgås en timme eller två för att sedan konstatera att jag är för lat för att köra hem igen och därför sover över. Jag saknar att kunna köra in till stan utan att behöva planera besöket i detalj. Om jag vill åka in till stan på onsdag - kan jag det? Har jag möten? Vad ska vi gör på jobbet på torsdagen? När ska jag göra göra arbetspappret? Om jag jobbar längre på tisdagen så kan jag åka tidigare på onsdagen men då har vi samplanering så då borde jag egentligen göra det nu ikväll? Det tar 1 timme att köra men om jag tar med mig allt från morgonen då jag far till jobbet sparar jag nästan 10 minuter. Om jag fixar det, hinner jag då träffa vännerna och också familjen? Hur länge kan jag umgås med var och en för att jag ska hinna träffa alla? Hur länge har affären öppet? Hinner jag fixa den där saken från affär 1 och också köpa den där andra saken från affär 2 före affärerna stänger och jag ska träffa vännerna?
Nu låter det mycket eländigt. Jag har det nog bra och jag trivs med att kunna bo i ett egnahemshus, ha så nära till jobbet, kunna träffa svärföräldrarna när som helst och framför allt att kunna bo tillsammans med Mats. Vi har nog aldrig haft ett så "normalt" förhållande när det gäller vardagslunken som nu. Pga jobb har vi inte kunnat ha den vardagslunk som många par har haft till lust och leda efter samma antal år tillsammans. Jag kan verkligen njuta av att komma hem från jobbet, låtsas veckohandla, göra mat, äta tillsammans o.s.v. Så vanligt men så efterlängtat. Eftersom Mats för tillfället är borta på jobb 2 veckor blir det mycket ensamtid. Än så länge trivs jag också med det. Huvudet har inget emot ett tyst och lugnt hem efter en intensiv dag med gälla barnröster. :) Med det sagt lider jag av en rejäl hundfeber. Även om jag trivs med lugnet då jag är ensam så kan jag sakna att ha någon runt mig. Någon som skulle göra att jag inte sitter och jobbar hela kvällarna eftersom den skulle behöva mig och min uppmärksamhet. Men, men.. att köpa hund är inte något som man ska kasta sig in i. Därför läser jag mig in på olika raser istället för att ringa in den hundras vars behov jag kan uppfylla i min vardag.
Livet rullar på. Ingen har sagt att det ska vara lätt och jag säger inte att det är svårt. Konstaterar att mina nära och kära fortfarande är det viktigaste när allt kommer omkring.
