Dagens fundering.

Julkonserterna är förbi, julfesten likaså. Nu i helgen är det dags för julöppning. Julstädningen borde ta fart. Julpyntet lyser (inte?) med sin frånvaro. Det händer så mycket på samma gång som det händer så lite. Dagens fundering.

Vackra låtar av en vacker röst.

Var nöjd med allt som livet ger - eller?

Läste just ett blogginlägg på Marinas blogg. Hon hade hittat en bild på sig själv från då hon var 13 år och i och med det kan man säga att hon hade börjat fundera på självbilden då och nu, samt hur människan aldrig kan vara nöjd.
Hanna 13 år känner igen sig i hur Marina 13 år tänker. Jag hittade min gamla dagbok för ett tag sedan. Jag förväntade mig att det skulle stå ditt och datt om snygga pojkar på klassen, vem som var ihop/kär i vem och vad jag hittat på för hyss. Dagboken innehöll till stor del allt vad jag just räknade upp, men det som även tog upp en allt för stor del av raderna var mitt eget missnöje över mitt utseende. I mina 13-åriga ögon var jag som en jätte jämfört med alla andra och jag trodde inte att någon skulle kunna gilla mig som mer än en kompis. Som Marina skrev i sitt inlägg, så skulle jag också vilja gå tillbaka till Hanna 13 år och säga att jag ska sluta hacka ner på mig själv. Jag skulle vilja berätta att min självbild inte stämmer överens med verkligheten och att tryggheten i att gå runt och känna sig fet och ful kommer ge henne allt annat än en trygghet i framtiden.
Vad menar jag med att tryggheten försvinner? Är jag helt utan någon slags trygghet i dag? Nejdå, tack vare familj, vänner och pojkvän har jag en grundtrygghet, vilken jag är mycket tacksam över. Men, det mina osäkra tonårsdagar även har gett mig är ett bekräftelsebehov. Eftersom det ännu finns en liten Hanna 13 år i mig, så betyder det även att min osäkerhet finns kvar på visst plan. Då jag inte kan ge mig själv en bekräftelse leder det till att jag gärna vill att andra ska ge mig den. Detta har i sin tur gett en positiv effekt då jag gärna vill att människor runt ska känna att jag bekräftar dem för hur de är, ser ut och för små enkla grejer som t.ex. att säga "vet du, du passar så himla bra i den färgen!".
Med allt detta sagt så vill jag avsluta med några ord för att påminna mig själv och andra:

Uppskatta dig själv och alla runt om dig. Tillåt dig vara nöjd för en sekund. Gör det för andra som du själv skulle vilja att andra gör för dig. Öppna ögonen och hitta din vardags glädjespridare.

Oj oj oj. Detta blev ett känslomässigt inlägg med en cheesy avrundning. Det var tydligen en sådan dag i dag.

Känslofylld huvudvärk.

Just nu är inte allt på topp. Huvudvärk, eviga funderingar och än en gång en stor saknad. Jag brukar inte ha huvudvärk ofta, vilket gör det mer frustrerande och irriterande. Men det har väl sina förklaringar.

Blir nästan irriterad på mig själv när jag läser mina äldre inlägg. Antingen skriver jag om hur glad jag är, om att M ska komma hem snart eller hur mycket jag saknar M. Enformigt, upprepande och ja.. säkert tråkigt för många. Men just nu lever jag i en liten bubbla, som jag gärna vill njuta av så länge jag kan.

Jag kan tycka att det är ganska fascinerade hur en person, som man inte visste fanns, kan komma en så nära och bryta sig genom muren man byggt under flera år. Trots att jag älskar att ha många nära och kära runt mig och gärna vill ställa upp för dem, så har jag svårt att helt blotta mina tankar och känslor för någon. Jenny är nog den som allra bäst kan läsa av mig, förstå mig och som jag faktiskt kan tala med. Lycka är att ha en syster som står en så nära. En blick, en kram, ett leende, en rak kommentar, en vibb. Det är det enda som kan behövas.

Nu har jag en till person i mitt liv som står mig så hiskeligt nära. Som även han förstår mig och min dåliga humor. I hans sällskap är jag mig själv. I hans famn är jag lycklig.

 Jag önskar och hoppas att känslan jag lever på nu skulle vara i lång framtid framöver.

Hösttider.

Efter en omtumlande start på morgonen kan jag nu andas ut. Kanske jag får allt på "raden" som man säger på dialekt. Snart ska jag på en behövlig kaffe men först ska jag laga lite mat.



PLING - maten är färdig. Smaklig måltid!

Dagens..

.. inte nu igen! - Lappar som arbetsgubbarna slänger in i postluckan. Har en teori om att byggföretagets största utgift är papper som slängs in till alla varje dag.

.. lunch - Amarillo fick ge denna arbetsvecka ett bra avslut. Var i skolan och jobbade tillsammans med Jenny och efter det ansåg vi att vi var värda en god lunch.

.. händer inte varje dag - Fick agera fotomodell i dag. Agerade moraliskt stöd när min skrivkompis skulle ta en "luftrensare" och då kom en tjej fram och frågade om vi kunde hjälpa henne med hennes fotouppgift som hin fått i en kurs. Efter att gått längs en stig utanför ÅA fick jag agera närbildsmodell eftersom mitt hår skapade fina kontraster mot de gröna buskarna.

.. insikt - Jag ska inte bli modell.

.. som ett barn på julafton - M kommer äntligen hem. Då ska jag pyssla om den lilla otursfågeln.

Mörkt så in i september

För att konstatera det uppenbara: Hjälp vad mörkt det är! Hösten är nog här nu, men vintern är ännu faaaar faaar awaaay! :) När folk börjar tala om julen brukar jag ofta säga neeej neeej, det är långt kvar. Sist och slutligen är det ju inte så långt kvar till julgröt och en värld i rött. Eftersom jag fyller år i november har jag alltid haft födelsedagen att se fram emot under hösten och det är därför som jag aldrig vill/kan börja tänka på julen innan jag har fått fira födelsedagen. Jag köper inte en endaste julklapp under november månad eftersom jag aldrig inser att november är månaden före julmånaden december, utan klassificerar den som födelsedagsmånad.
Det här känns ju ytterst löjligt och meningslöst när jag ser det i skrift. Men var och en med sitt eller hur? :D

Känner mig för övrigt som ett barn eftersom jag redan har inlett min muntliga födelsedagsönskelista till familjen. Jenny försökte inflika att det är 2 månader tills jag fyller år, men jag hävdar bestämt att det är bra att säga mina önskningar högt upprepade gånger så att inget glöms bort eller faller bort som alternativ. Medel-ung och bortskämd känns det där. Men, var och en med sitt!

Finns bara ett ord: leidon över sig själv-dag!

Bara min förkylning flyger sin kos så ska det bli ändring. Eller egentligen så ska det återgå till det som hann bli det normala. Ser fram emot att få lite mera struktur i min vardag men just nu är de största hindren förkylningen och arbetsgubbar. Det som är bra är ju att båda hindren snart försvinner, så några ursäkter finns det inte plats för efter det.
Grejen är att jag helt enkelt vill förbättra min grundkondition. Eller kanske inte förbättra, FÅ en grundkondition. Jag vill orka och framför allt känna mig nöjd. Jag vet med mig själv att jag känner mig bättre både fysiskt och psykiskt när jag har gjort något, men grejen är ju den att det är så otroligt tråkigt att träna! Fy då. Varför så negativ? Jodå, när träningskläderna slickar sig längs kroppen, sport-BH:n märks knappt av i allt hoppande och guppande, de trasiga fotbollsknäna ropar aj och nerven i vänster axel passar på att klämma in sig någonstans, DÅ är det inte alls roligt att träna. Och så ser nästan varje träningsstund ut. Träning är det bästa jag vet och det gör mig sååå lycklig - Hell no!
Hoppeligen blir det ändring på det. Jag hade fått in riktigt bra rutiner innan sommaren men dessa kastades om under sommarlovet. Nu är det tänkt att jag ska återuppta  mina rutiner, men jag har blivit rädd för att sätta i gång med träning när man ännu är krasslig. Har sett allt för många fall där personer börjat för tidigt och fått betala det med att vara halvfrisk/halvsjuk varje dag. Nej, nu vill ja bli så frisk som denna Hanna kan bli. Sen är det dags för min plan att skrida till verket!

Eller iaf så är det min plan. ;)

Kalas!

I dag är det barnkalas hem-hemma! Det är äldsta dottern i huset som ska fira sin 26:e födelsedag tillsammans med släkten från norr. Mysigt värre!!

The look of Einstein på fredagen 13:de.

Började denna fredag med att ta en sovmorgon. Eller, jag skulle egentligen ta en sovmorgon till kl.9:30 men vaknade 9:10. Ooo nej, det var inte att jag vaknade av mig själv utan klockor från omvärlden drog mig ut ur drömmarnas land.


Jag hade just ställt mig vid ett barbord för att tala med Emmelie de forrest eller vad hon nu heter? Hon som vann Eurovision song contest 2013 från Danmark? Anyway, jag skulle just börja samtala med henne när alarmet i byggnaden började ljuda. Brandalarm? Antagligen. Nu lät alarmet igen. Och igen. Och igen. Sakta men säkert märkte jag att jag inte befann mig i en byggnad där brandalarmet gick. Sakta men säkert märkte jag att jag låg i sängen i min lägenhet och jag märkte även att det inte var mitt telefonalarm som ljöd. Plötsligt hör jag hur någon sätter en nyckel i låset i dörren och öppnar dörren. ARBETSGUBBARNA KOMMER UTAN ATT HA MEDDELAT! MEN tacka gudarna för hänglås på dörrar! Mellandörren var fast och hänglåset var tack och lov på. Vad gör jag då? Jo, jag ligger först kvar och låtsas som att det aldrig har hänt, för att sedan konstatera att jag inte kan göra det. Sakta smyger jag upp ur sängen och hämtar en kofta, kollar mig i spegeln och hoppas att Einstein-looken är inne just nu, och går sakta mot mellandörren. Under tiden som jag försökt ta mitt förnuft till fånga har arbetsgubbarna gett upp hoppet om att den töntiga tjejen i lägenheten vaknar och har (antagligen) irriterat gått tillbaka ner i källaren för att fortsätta med rören där.

 Hanna kl. 9:15

Nu sitter jag påklädd, sminkad, mätt i magen och redo för att de ska ringa på. Hör inget av dem men antar att de dyker upp när de ser att jag lämnar lägenheten.

Vet inte vad som är värst med hela situationen. Deras inte förvarnade besök, mitt långsamma agerande eller mina usla akut-ursäkter som dök upp i huvudet om jag måste berätta varför jag inte öppnade dörren när de var här tidigare på morgonen....

1. Jag satt på balkongen och hade fast dörren. Hörde inte att ni ringde på. (För där sitter jag ju ofta kl.9 på morgonen..?)

2. Jag har jobbat natt och sov nog väldigt djupt när ni ringde på. (Kan ju börja med att skaffa ett jobb..)

Hoppas verkligen de inte dyker upp när jag är här...

Samtal 256843 mellan Hannele och Mattis

Har just talat med den här typen. Jag planerade skrivande av kand, han var på väg in i en tunnel i Norge för att mäta eller spränga. Helt olika världar men så länge den här typen på något sätt finns i min värld så blir allt lite roligare.

När det säger stopp.

I dag har det varit en ganska oproduktiv dag. Har inte fått så mycket gjort och tankarna har varit på allt annat än vad de borde. Just nu skriver jag äntligen på min kandidatavhandling och på samma gång som det känns skönt att vara i gång så känns det ändå jobbigt att vara i gång. När jag har skrivit avhandlingen är det dags att ta itu med nästa, gradun. Jag har ingen annan än mig själv att skylla för att jag sitter i den båt jag nu sitter i, men orsaken är inte så problemfri.

Att skriva texter och uppgifter har nog inte varit ett problem för mig om jag tänker tillbaka på gymnasietiden och de första åren på ÅA. Därför blev det en stor chock för mig när jag för två år sedan konstaterade att jag kommit till utbildningens delmål - kanden. Man ska "egentligen" skriva kanden under det tredje studieåret, men för mig fanns det inte tid för att sitta ner och skriva den. Vissa hann, vissa hann inte. Vissa hade mycket att göra och hann ändå, vissa hade inte mycket att göra och hann ändå inte.
När jag sedan började på mitt fjärde studieår kände jag att jag började vara redo för att hoppa på skrivandet. Eller, jag ville att jag skulle vara redo. Ändå gav bara ordet "kanden" mig en obehagskänsla och den stora ångesten,som man kände då man hörde om alla som skrivit kanden, var väldigt påtaglig.
Jag har inte problem med att driva med mig själv så när frågan "Hur går det med kanden?" ställdes ett X-antal gånger, kunde jag lätt skämta bort den och låtsas som att det var en världslig sak. Egentligen var sanningen att frågan påminde mig om att jag misslyckats med något som enligt ett preliminärt schema borde ha varit gjort för 1 år sedan. Jag kände mig faktiskt dålig och jag kunde ibland känna hur vissa personer placerade mig i facket "De som är lata i skolan och inte får någonting gjort och bara skjuter fram allt bara för att de inte orkar göra det". Jag skulle ju inte och ville inte vara i det facket? Det många av personerna inte visste var att jag ett flertal gånger tagit fram datorn för att skriva, kollat i litteratur och antecknat relevanta tankar och idéer - men utan att få ett enda ord nedskrivet vid den blinkande markören i word-dokumentet. Trots att jag gång på gång fick höra att kanden egentligen är ett litet övningsarbete som man inte ska hänga upp sig på, så kunde jag inte låta bli att känna mig nedslagen för att jag tydligen var så dum så att jag inte fick till stånd ens en liten kand.

Mina planer om att skriva kanden inom det fjärde studieåret såg så fint ut på pappret. Jag ville verkligen göra det och jag skulle ha haft tiden, men klarade inte av att förtränga min prestationsångest och stod därför utan kand vid terminens slut.

Eftersom jag inte hade fått min kand skriven under året + att det därför inte var relevant att gå gradu-kurser i den situationen, var jag tvungen att ta kurser för att få ihop studiepoäng för att kunna få studiestöd och för att fylla i min kvot av valfria studiepoäng. Efter flera kurstenter och kursuppgifter fick jag en uppenbarelse. Jag hade inte varit mogen och redo för att skriva ett ordentligt vetenskapligt arbete förrän nu. Jag behövde mer övning än andra för att jag skulle känna mig redo för det. Tack vare att jag gick extra kurser och därmed var tvungen att skriva olika uppgifter, fick jag bort den skrivspärr jag hade haft för kanden sedan studieår tre. Vilken känsla!

Jag började skriva lite på kanden under sommarlovets sista vecka och nu när mitt femte studieår har dragit i gång så har kandskrivandet tagit fart på riktigt. Visst, prestationsångesten gör sig påmind dagligen, men känslan av att "äh, det här fixar jag nog. Nu ska jag bara skriva!" existerar och känns helt underbar. Tro det eller ej!

Jag önskar bara att jag kunde säga till klasslärarstuderande Hanna för tre år sen att jag inte ska slå ner mig själv med mina tankar bara för att jag inte gör som andra har gjort och gör. Jag skulle vilja säga att den stressgivande och tärande kandångesten, som jag kommer att ha under två år, är onödig. Tyvärr kan jag inte göra det, men jag kan istället bara acceptera läget och även acceptera att det här var mitt sätt att ta mig genom studierna.

Så med det. Då var det sagt.

Honey, I'm home!

I dag är det fredag. Det i sig tycker jag är en väldigt bra orsak till att vara glad. Adderar man det till att Mats äntligen kommer hem i kväll, ger då en myyycket bra orsak till att vara b-a-r-n-s-l-i-g-t glad!

www.weheartit.com

Oj så "roligt" det är när..

..man kommer till lägenheten och ser att byggnadsarbetarna ÄN en gång har varit inne i lägenheten och skruvat/borrat/bytt delar så att den totalt nystädade lägenheten har fullt med skit på golven.
..man ser byggnadsarbetarnas smutsiga skoavtryck på det nytvättade golvet.
..man ser sovrumsgardinerna ihopknycklade på blombrädet.
..man konstaterar att det finns metallspån i hela torkställningen för besticken.
..man väcks halv 8 genom högljudda och vibrerande borrningar i trappuppgången.
..borrningarna fortsätter i ca 2 timmar.
..man hittar spackel lite här och var på saker man har i badrummet.


..man inte vill vara i lägenheten pga de evighetslånga remonterna.

..respekten för lägenheten, som råkar vara min lägenhet - mitt hem(!), totalt saknas.




Ja, jag är bitter!

Födelsedag.

Grattis fina Linn! 

Nyåret 2011-2012 -Maskerad - Marie Antoinette

Me without you.

Tankar i ord.

Att ha ett förhållande som till 50% är ett långdistansförhållande har sina för- och nackdelar. Jobbigast är nog de återkommande avskeden när jobbperioderna börjar igen samt den stora saknaden efter personen. Det går bättre de dagar man själv håller sig sysselsatt största delen av dagen, men de dagar när man hinner känna hur mycket man saknar personen och hur gärna man skulle vilja krypa in i den varma och bekanta famnen, är mycket slitsamma. I dag råkar vara just en sådan dag.
Men med ett litet samtal, som kan handla om allt från vardagligt strunt till äcklig mat, avtar saknaden en aning. Att hålla varandra uppdaterade om det vardagliga livet ger alltså en känsla av att vara hos den andra personen, vilket gör hela situationen lättare.
Nackdelar finns definitivt, men saknaden har även fått mig att inse hur enormt mycket jag tycker om honom. Och känslan när man kommer till dagen när han ska komma hem får en att känna sig som en 5 åring i väntan på julafton.

För att inte tala om de första sekunderna när blickarna möts när man träffas efter en lång tid ifrån varandra.

"Vad vore jag

utan dina andetag"

SoLatmaSkola

Idag  är det första lördagen i augusti. I a-u-g-u-s-t-i. Det innebär att "sommarlovet" snart är slut och skolan och allt allvar börjar. För mig har sommaren varit den bästa sommaren på många år, men på samma gång den mest omotiverade  i.o.m. skoluppgifter in på sommarmånaderna och mycket jobb.
Visst, jag ska vara glad för att jag har ett sommarjobb. Jag är tacksam för att ha en arbetsplats, men på sommaren är mitt energibagage nästan tomt efter ytterligare ett studieår. Detta gör att jag är helt slut efter en arbetsdag , trots att den är lika långa som andra arbetares arbetsdag. Min dag går ut på att alarmklockan ringer 05:20, jag jobbar, kommer hem tidig eftermiddag, äter middag, går in i en slags sömnbrist-koma, går och lägger mig tidigt. Sedan upprepar sig allt. Hur tråkigt är inte det. Är för trött för att hitta på någonting. Därför har denna sommar varit den mest omotiverade sommaren på länge.
Trots mycket slit, har sommaren ändå varit helt underbar eftersom jag fått dela den med den där personen som får en att dra upp mungiporna, kan motivera dig när det smakar sand i munnen på söndag kväll av bara tanken på ytterligare en jobbvecka och personen som ger dig närhet och omtanke när du själv inte orkar eller inte har hunnit tänka på att du behöver det. Att sedan kombinera denna person med alla andra viktiga personer i ens liv som vänner och familj, ger då en känsla av att livet nog kan vara rätt så bra ändå.
Ikväll är det sommarens stora inflyttningsfest som står på schemat och den är verkligen efterlängtad. Det ser ut att bli riktigt fint väder och en drös av roliga människor, så det ser lovande ut. Tyvärr får jag inte dela kvällen med M eftersom jobbet dragit igång i lusekoftelandet, men ska gotta mig i bästa vänners sällskap istället :)

Nu är det ju faktiskt augusti och just därför ska jag njuta. Det är snart skola igen, så där är ännu en orsak till att ta vara på dagar som denna.

Lycklig.

dricker en likör på den

Nu har det äntligen dragit igång! Eurovision song contest 2013! Heja Malmö!

10052013

En fullspäckad vecka börjar lida mot sitt slut och avrundas på ett fenomenalt sätt då M kommer hem. Snart dags för en kaffe.

Tillbaka till verkligheten.

I can see clearly now

Det börjar bli så mycket klarare för mig nu varför har jag så dålig humor.

Mamma: Pappa, kan int du komma med mej på farsen som går imåron?
Jag: Va e de för fars?
Pappa: Köttfars...



Fint så.

that feeling

www.weheartit.com

Vad är poängen?

Vappen blev lugn och behärskad. Medan andra korkade champagnen, satt jag tillsammans med några vänner på en behövlig kaffe och talade om allt mellan himmel och jord. Kalla mig tråkmåns, men det var precis vad jag behövde i en tid som denna.

1a maj spenderades framför datorn och fast det stundtals kändes hopplöst och tråkigt, så fick jag bort 2 deadlines. Vuxenpoäng? Nej, studiepoäng.

Hoppas alla har haft en fin valborg. För mig kommer vappenfirandet att inledas på lördag. Ser verkligen fram emot det.

Fint så.

telefonbilder

Innehållslöst faktavärde.

Skulle skriva ett inlägg. Ett inlägg som skulle bli underhållande, catchigt och bra. Ett inlägg som skulle ha en slutkläm om något väsentligt.


Det inlägget blev aldrig av.

The lesson is, skriv inte ett inlägg om du egentligen inte har något att komma med Hanna.

22 O'klok.

Hur gammal måste man bara för att förstå att våren är kommen när termometern visar högre temperatur och inte för att man just köpt sig en ny vårjacka?


Inte 22 i alla fall.



(Ursäkta för dålig humor i rubriken. Men ingen är väl egentligen förvånad över att jag drar ett dåligt skämt.) ;)

weheartit.com

-.-

Mindf*cked.

Onödiga funderingar.

Ibland får jag en sådan lust att blogga. Och med blogga menar jag inte att skriva något inlägg var fjärde vecka, utan att skriva något varje dag. Vem hindrar mig? Ingen, men att skriva under "press" är inte bra för någon. Ibland funderar jag på varför jag egentligen bloggar och för vem jag gör det. I grund och botten bloggar jag väl för få skriva av mig om töntiga/roliga/hemska/konstiga saker som jag möter i min vardag och vill att andra på något sätt ska få ta del av dem. Jag bloggar också för att få skriva av mig. Jag kan absolut inte använda bloggen som en dagbok, men för mig blir bloggen som en historiebok som jag kan titta i när jag vill vara lite nostalgisk. Tycker verkligen om att klicka mig tillbaka till t.ex. 2010 och se vad som pågick i mitt liv då och vad jag tänkte på.

Satt just och läste finlandssvenska bloggar. Människor, som jag aldrig sagt ett ord till, skriver exakt vad de gör, var de bor och blir därför som en ytligt bekant. Konstigt egentligen. Man behöver inte läsa många bloggar för att se vad man ska skriva om för att vara riktigt "inne" i bloggvärlden. Man ska skriva om:

- Alla 100 träningspass man gjort under 1 dag.
Missförstå mig inte, jag tycker det är enormt imponerande och bra att man tar hand om sin hälsa och jag beundrar ofta den motivation många har för att dra sig till gymmet. MEN, varför räknas bara träning om den skrivits om på bloggen/twitter/instagram? Det är väl för din egen skull du traskar till gymmet och pumpar dina muskler och svettas tills knäna skakar? Jag måste erkänna att jag inte direkt är någon träningsfanatiker, men om jag väl tränar, så tror jag nog inte någon är speciellt intresserad av att veta det? Och om jag mot förmodan skulle skriva om min träning, så tycker jag att man ska få skriva som det är: hemskt, jobbigt, människoplågande och j*vligt. Men visst, det känns skönt efteråt.

- Fotografera din hälsosamma mat/ dina märkeskläder/ dina ben.
Jag gillar tips på maträtter och ibland kan kläder inspirera, men när v.a.r.j.e liten del av dina matintag ska fotograferas kan jag tycka att det blir lite väl mycket. Var är bilderna på de tråkiga nudlarna som du envisas med att köpa för att de är så billiga och var är bilderna på din halvt urtvättade tröja som du använt så många gånger men ändå kan klassas som ditt nyaste plagg? Eller, nu vet jag. De bilderna faller säkert bort då bilderna på dina ben måste prioriteras. Faktiskt givande bilder på ben som finns här och var. Varför inte ta en bild på ditt knäveck. Lika givande.

Det är lite vad jag kan tänka då jag ser dessa fenomen. Jag har säkert gjort det själv några gånger och kommer säkert göra det igen, men det jag egentligen vill komma fram till med denna allt för långa utredning är att bloggarna börjar bli allt mer opersonliga eftersom alla ska skriva om det som är inne att skriva om. Skriv istället om livets med- och motgångar, ironi och verklighet. Det skulle iaf jag tycka skulle vara enormt intressant!

Jag har inte tränat idag. Ordspråket "Fånga dagen" var inte det första jag tänkte på då jag vaknade. Jag tycker om godis och tycker de nya proteinjoghurtarna smakar vatten blandat med mjöl. Jag önskar jag hade träningsmotivation. Jag har ingen bild på min mat eftersom jag redan ätit den. Jag älskar att vara ironisk.

Det var väl allt för den här gången. Trevlig helg allihopa! :)

Saknad. Igen.

(www.weheartit.com)

Väntan då den är som värst.

Det som är positivt med vinter/höst är att mörkret tillåter en att fylla lägenheten med värmeljus i varje vrå. Just nu regnar det i Vasa och blåsten piskar en i ansiktet. Iaf för någon timme sedan då jag vågade mig ut.
Sitter nu i min egen lilla koja och njuter av lugnet. Tror nog att jag hittade rätt trots att jag stundvis började tvivla. Visst, det är länge innan jag kan titulera mig som inflyttad, men jag har en bra känsla och jag stortrivs. Bara det att jag snart ska traska över till butiken, handla och sedan traska tillbaka. Allt inom loppet av 6-7 minuter. Det är vardagslyx.
På samma gång som jag gillar detta mörka och ruggiga väder, så blir saknaden efter favoritfamnen så enormt stor. Får hålla mig till tåls några timmar till. I morgon ska jag nog kramas för alla dagar han varit borta. :)

Onsdagsflum

Sitter i en relativt tom lägenhet. Större möbler och bord är nog kvar, men det börjar bli tomt på väggarna och inne i skåpen. Till helgen kommer min flytthjälp så nästa vecka är jag bosatt i nya lägenheten. Konstigt. Overkligt. Spännande.

Ikväll tar jag paus från flyttandet eftersom det är musiksitz. Ska inviga halaren för i år och njuta av att ha de flesta av vännerna på plats. Det här ska nog bli bra.

Undrar vad som kommer ske på torsdagen.. Nyfiken till 1000.

packa hannas kappsäck

Paus i flyttandet. Tar en kakao på det. Inte många dagar kvar nu.

att vara nöjd med allt som liver ger

Helgen lider mot sitt slut och återigen infinner sig samma fråga: Hur kunde det gå så snabbt? På samma gång som det känns som att denna helg passerat lika snabbt som en blinkning, så känns det som att helgen har varit lång, lugn och precis som jag ville den skulle vara. Fredagen blev stressigare än planerat, men avslutades med ett kärt återseende. Tänk att en person kan ha en så lugnande men på samma gång upplivande effekt?

Lördagen blev spontan och lördagsmysfaktorn var hög. Matoset åt upp allt vad som kan kallas luft och melodifestivalen underhöll (på gott och ont) TV.

Efter en skön men slö söndag är det alltså dags att tänka på den nya veckan som står vid dörren. Skola, flytta, sjunga, skriva och förhoppningsvis mera tid för alla jag tycker om.



Och Jenny...



Romarom! ;)

Parentes..

Tycker det är roligt att kolla in på vilka sätt folket hittat till min blogg. Dagens bästa sökord är nog

bilder viga pensionärer

Jag undrar vad bilderna skulle användas till.. 

Trevlig helg allihopa! :)

StartArg

Arg och besviken. Förstår inte hur vuxna människor kan spela ett så fult spel. Tror att hen dumförklarar oss genom sina kommentarer, när hen egentligen dumförklarar sig själv. Det är inte bra att vara för godtrogen. Naiv är man väl. Nu får man bara hoppas att hen kommer till insikt och gör ett vettigt beslut.

Skönt iaf att det är fredag! Denna fredag känns det extra bra (om man bortser från den dåliga starten), eftersom jag ska traska iväg och få nycklarna till min nya lägenhet + att M äntligen kommer hem. Always look on the bright side of life var det någon som sjöng. Just nu har jag lätt för det.

Sjukt otydlig.

Januari är snart slut. Skrämmande egentligen, då man tänker på julafton som om det vore igår. Sitter för tillfället i sjukstugan. Skriver med Linn om hur man ska sätta upp sitt rehabprogram. Filmer, serier, limsa och nagellack är några av exempel på lyckade rehabsmetoder.

Annars då. Jo, jag kan inte klaga. På fredag får jag nycklarna till min alldeles egen lägenhet, vilket känns hemskt, spännande, roligt, lugnande, tryggt, vemodigt och underbart. Det är alltså med blandade känslor jag ska börja packa ner saker från 3 år underbara år i flyttlådor, för att packa upp dem och inleda ett nytt kapitel. Egentligen känns det som att jag inledde ett nytt kapitel i och med årsskiftet. Trots att jag med vemod kommer stänga dörren till en viktig period av mitt liv, känner jag även att en ny dörr har öppnats och det är med nyfikna steg jag ska gå genom den. Trots en stressig och omvälvande tillvaro, känner jag mig lugn och glad. Konstig känsla det där, men jag är nog bara redo att göra en förändring.

Jag får skylla allt mitt svammel på att jag är sjuk. Man hinner ju tänka så mycket när man sitter ensam och sjukar sig. Då får man vara sjukt otydlig.

www.weheartit.com

Genom Eld

Oskar Linnros är ett geni gällande att skapa sköna låtar. En riktigt bra start på dagen!

Idag tänker jag..

.. på att 2013 har börjat allt för bra.
.. skriva en uppgift.
.. på Linn som ska opereras.
.. att jag skulle vilja kapa av allt mitt torra och oformliga hår.
.. på inredning.
.. att jag har en helt otroligt underbar syster.
.. vara glad.

Hvor skal du gå?