Krönika eller biografi,låt oss kalla det livserfarenhet.

Det har varit tyst på bloggen i nästan 7 månader nu. Resan till Alicante var härlig, min lärarexamen var chockerande och efterlängtad, villafesterna under sommaren var roliga, födelsedagen, julen och snart nyårsafton.... Mycket har väl egentligen varit rätt så bra!

Jag skulle ljuga om jag skulle sätta punkt för inlägget där och antyda att det bara varit tjo och tjim, inga dåliga stunder. På samma gång som jag gjort så mycket roligt och spännande under det senaste halvåret så har livet också visat mig att inte ta något för givet. Familjen, vänskapsrelationerna och vardagslunken är bara några exempel på saker jag lärt mig ta vara extra mycket på. 

Familjen har genomgått en tuff tid men på något sätt så är det fantastiskt att se hur en familj kan gå samman för att stå stadigt och starkt i vinden. När man är svag så finns det alltid någon där som kan stötta dig och blir stark för dig när du själv brister. Jag är mycket familjekär och det är inte konstigt när jag ser familjemedlemmarna runt mig. Vilka människor alltså!

Mina tankar kring vänskapsrelationerna är lite tvetydiga. Jag har kommit många vänner mycket närmare under halvåret som gått. När båten gungar så är det mycket tydligt vem som sträcker ut en hand för att hjälpa, vem som man kan lita på, vem som tröstar och vem som helt enkelt bryr sig. Vem som är där för att vänta ut stormen. Denna insikt är dock lika positiv som negativ då man i detta skede också inser vem som inte uppfyller rollerna, förväntningarna. Jag tycker det är svårt att vara stark och kämpa när det känns som att det är förgäves. Just därför har jag kommit fram till att jag ska omge mig med människor som skulle kämpa lika mycket för mig som jag gör för dem. Personer som inte tar vänskapen för givet. Trots detta kommer jag alltid ha en dörr öppen för personer som inte hittat in till mig på länge. Vägen fram till insikten har varit ledsam och enormt tung men när man väl kommit fram dit så blir livet mycket roligare!

Vardagslunken då? De stunder när allt bara är precis som vanligt. När sårade känslor, svåra handlingar och oro inte tar upp tid och rum. Just då ska man också kunna vara glad! Handla mat, tanka bilen, dålig film på TV... Ibland måste man kunna ta vara på dessa stunder och inse att vardagslunken då allt bara rullar på som dagen innan kan vara helt fantastisk.

Detta inlägg får nästan sammanfatta mina 7 månader. Snart knackar också ett nytt år på dörren och jag tänker ta emot det med öppna armar. Jag har mer erfarenhet denna gång jämfört med förra året då jag välkomnade år 2015. Jag tror att det blir ett händelserikt år hur klyschigt det än må låta. 

Och ja, jag har nog börjat använda metaforer precis som min käre far! :)

 

 

Fredagsstök

Grundtanken var att dammsuga lite i lägenheten så att Mats inte får ett astmaanfall när han kommer hem från Norge ikväll. Nu står strykbrädet, dammsugaren och tvättens torkställning framme och på dörrarna hänger tvättade påslakan och strukna skjortor. Sängen väntar på att bli renbäddad och Mats resväska ligger i soffan i brist på andra utrymmen. Trots att allt detta så sitter jag och skriver ett inlägg på bloggen. Prioritering halååja.

Att förbereda sig för en resa.

Om 6 dagar åker jag och Mats iväg på vår efterlängtade resa till södern! Målet för vår resa är att ta oss till Alicante, Spanien. Jag säger "målet" eftersom jag förbereder mej inför resan genom att tänka att alla flygbyten kommer krångla till sig, att jag får lock för öronen och att vi inte ser skymten av vårt bagage. Jag förbereder mig alltså för att jag kommer att stå på en flygplats i Polen med Klas-Gunnar Skogsqvistbackas bagage i handen och med en hörsel som skulle kunna definiera mig som döv under hela resan.

Med det sagt så kan jag ju alltid drömma mig bort till Alicante genom att kolla in några bilder som andra tagit för att locka albinofeta turister att besöka staden. Staden som jag hoppas jag får bekanta mig med från och med onsdag nästa vecka. Som albinofet turist. :)

Nyttigt misstag

Idag opponerade jag och Jenny en gradu. I och med det satte jag punkt på mina lärarstudier. Nu ska jag bara invänta att de fysiska examenspappren skrivs. Känns så otroligt roligt, spännande, nervöst, panikartat och fantastiskt.

När jag kom hem från skolan blev jag så oförklarligt trött. Skulle ha kunnat gå till sängs och sova till samma tid imorgon. Jag misstänker att det vara flera års mental gradu-ångest och stress som föll sköljde över mig i den stund jag konstaterade att jag var klar med min långa utbildning. Gick till butiken och handlade men det känns nästan som att jag knappt kommer ihåg vad jag köpte eftersom jag kände mig som en zombie under hela turen.

Nåväl, efter att ha konstaterat att jag inte kunde gå till sängs redan kl.19 så började jag göra sötpotatis-/palsternack-/rödbetschips. Något som hela bloggvärlden gör och alltid lyckas med. Ååh så gott det blir och ååh så nyttigt.... för vissa. Mina chips slutade i skräpkorgen. Svarta. Onyttiga. Men en positiv sak var att rökmolnet som lade sig som en ljuv mantel i hela lägenheten verkligen väckte sömniga zombie-jag! Blev så pigg så jag gjorde en ny omgång med endast palsternacka. Nejmen vad rolig Hanna att du inte gav upp och sedan lyckades med chipsen som ALLA andra gör.. Javisst.. Halva plåten är svart och när jag skulle hyvla palsternackan med osthyveln så slant jag och försökte hyvla lite hud istället. Känns fantastiskt att försöka sig på att göra något nyttigt!........

Nu sitter jag här med ett blodigt plåster på min tumme, har en rökluktande och kall lägenhet eftersom jag är tvungen att öppna alla luckor fönster för att få någon slags cirkulation. MEN. Jag är iaf piggare än vad jag har varit på hela dagen. Kanske det är därför chipsen kallas nyttiga?

Ett minne.

Hittade den här bilden på min dator. Den är mycket suddig och man ser knappt vem människorna på bilden är. Jag blev ändå så glad då jag hittade bilden. Så fina och roliga vänner jag har! På samma gång så blev jag lite ledsen i ögat då jag insåg att vi inte har träffats på så lång tid. Det har blivit svårare och svårare att samla ihop gänget. Just nu skulle jag bara vilja ha ett typ 4 timmars kafferep med mina fina vänner. Tror jag ska sätta dessa planer i rullning.

Första torsdagen i mars

Så var jag äntligen inflyttad i nya lägenheten. Det känns så otroligt skönt! Jag har fått det mesta uppackat och klart, men känner ännu  att det vilar en gnutta flyttkaos över lägenheten. Trots detta kan jag redan känna att jag har flyttat in i en lägenhet där jag kommer att trivas! Och fast det står mitt namn på dörren så känns lägenheten ändå som ett hem för både mig och Mats. Visst, han bor ju ännu i Nämpnäs men hans delaktighet i denna lägenhet gör att lägenheten känns som VÅR lägenhet. Så från och med nu ser jag honom som min älskade sambo. Fint så. :)

Under flytten har jag fått så otroligt mycket hjälp av nära och kära. Tänk vad fantastiskt att ha så många fina personer runt en som är villiga att räcka ut en hjälpande hand! Jag vill speciellt tacka pappa, mamma, Jenny, Linn och Marina för att ni hjälpte mig när humöret och motivationen började tryta. Ni är guld värda!

På tal om Jenny och humörhöjare så tycker jag att ni ska ta och kolla in min systers nya blogg! Där får läsaren en inblick i hennes roliga dåliga humor och även en inblick i hennes liv, både bättre och sämre stunder. Klicka in er på länken nedan och ta del av min underbara systers hopkok av inlägg om livets ibland ironiska utmaningar och situationer!

www.jennyochlivet.blogspot.com

Det var meningen att du inte skulle få det

Att jag aldrig lär mig. Ibland är det inte alltid så lyckat att tänka igenom och analysera allt och alla. Denna gång handlar det om ett ganska betydelselös matbord, men nog kan man bli besviken ändå.

I den nya lägenheten finns det utrymme för ett litet matbord i köket och sedan ett större matbord i vardagsrummet. Min dröm skulle vara att ha ett litet bord/barbord (eller vad kallar man det?) för två personer i köket och  ett tillräckligt stort matbord i vardagsrummet så att åtminstone sex personer skulle ha plats vid det.

Jag är medveten om att det säljs mååånga bord som skulle uppfylla mina önskemål, men det finns en stor orsak till att jag inte kan uppfylla drömmen i detta läge - pengar. Jag lever inte direkt i överflöd och just därför har jag varit på jakt efter förmånliga bord och stolar. Jag skulle t.o.m. vara öppen för att fixa upp dem lite. Jag hade hittat ett stort bord med 6 stolar på findit igår och beslöt mig för att ringa och höra om de fanns kvar. Ringde idag på eftermiddagen och fick meddelandet att de tyvärr var sålda. Igår. Såklart.

Dit for det då. Får hoppas på att det dyker upp något bord som är ännu bättre än det jag hittade igår. För det är väl så man ska tänka? "Det var meningen att du inte skulle få det"..

Till håren kommen.

Efter en lång period med mörkbrunt hår och sedan en lite kortare period med knallrött hår, bestämde jag mig för att go back to basic. Håret har nu det senaste halvåret blivit allt ljusare och jag har försökt minska på antalet färgningsomgångar. Efter min röda period var håret mer slitet än vad det någonsin varit och nu börjar det äntligen må bättre. Men den fantastiska nordiska hårfärgen råttfärg är på samma gång något jag inte eftersträvar. Därför sitter jag nu med hårfärg i håret och hoppas på en lite fräschare look än tidigare. Vill ändå inte bli allt för mörkhårig, men den ljusa hårfärgen mot min ljusa hy gjorde mig grådaskig och blek. Som Tilda en gång sa: "Hanna, skulle du ha blont hår så skulle du vara osynlig!". Därför hoppas jag nu på en passligt brun nyans i håret. Det var mitt mindre intressanta inlägg för idag.

Jag ska bara..

Den här dagen kommer inte att gå till historien som den mest effektiva och produktiva dagen. Efter att ha vaknat av väckarklockan 04:45 med 2 timmars söm i bagaget körde jag Mats till flygplatsen. När jag kom tillbaka till lägenheten kände jag mig äckligt pigg men gick ändå tillbaka till sängen för att ladda batterierna. Nåväl, efter många om och men fick jag addera två timmar till mitt sömnbagage.

Nu är det snart kväll och mörkt där ute. Skrivandet går så extremt långsamt och tankeverksamheten orkar inte fokusera mera. Lägenheten ser ut som ett mindre slagfält med mindre öar av böcker om forskningsmetodik. Det finns många orsaker till att jag längtar efter att få min magisterexamen, men en av dem är nog att jag får lämna in alla böcker jag lånat för skrivandet. Jag har ju snart en egen filial här i lägenheten!

Jag läste just Tildas blogg där hon skriver om att hon lämnat in nycklarna till hennes gamla lägenhet och nu får fokusera på den nya lägenheten. Ååh vad jag längtar efter att få vara i samma skede som hon är i nu. Om 2 veckor ska jag flytta till en ny lägenhet, därav slagfälts-looken i min nuvarande lägenhet. Jag har försökt packa ner saker som jag inte använder dagligen men det är så mycket kvar.

Har inte suttit hemma och skrivit på avhandlingen på väldigt länge. Jag har så svårt att koncentrera mig när jag sitter hemma och jag märker att flyttkaoset inte gör situationen lättare. Jag satsar på att vara aktiv under kvällen istället eftersom det har visat sig vara ett lyckat koncept för mig när jag tänker på tidigare inlämningsuppgifter.

Jaa, nog är det flyttkaoset som gör att jag inte är produktiv idag. Inte alls min dåliga självdisciplin. Bara flyttkaoset..

Nu dags för en kopp kaffe. SEN ska jag börja skriva.....

Det är något fint

Imorgon är det dags för en av årets kommersiella dagar - Alla hjärtans dag, även kallad vändagen. Det är intressant hur olika människor upplever denna dag. Stress, ensamhet, glädje, tacksamhet.. Man kan nästan säga att lika många personer som  ser dagen som en positiv och varm dag, ser dagen som kommersiellt strunt med en touch av nedstämdhet. Känslobarometerns alla nivåer är representerade.

Den röda färgboomen. Alla föremål som plötsligt är hjärtformade i affärerna. Alla (o)lyckliga par. Choklad. Blommor. Listan är lång..

För mig handlar alla hjärtans dag inte om materiellt överflöd. Visst blir chokladälskande Hanna glad för en chokladask eller en gosig hjärtdyna, men det är inte för den materiella gåvan i sig. Det som värmer och glädjer mig är tanken på att den som ger presenten har tänkt på mig och vill ge mig en gåva för att uppmärksamma vänskapen. Det är något fint med det.

Och det är något fint med att bara veta att man har fina människor runt sig.  Det är något fint med att ha vänner. Det är något fint med att ha en familj. Det är något fint med att ha människor runt sig som man älskar. Det är något fint med att ha en dag när man påminns om att uppskatta betydelsefulla människor i sin närhet.