viiiiikennd.

Hej Halå alla goa typer där ute. En till skolvecka har passerat och jag blir bara fattigare och fattigare. Wasa By Night gjorde sitt på kontot kan man väl säga. Egentligen finns det inget nytt att berätta. Regn öser ner varje dag och Jennys hår blir bara lockigare och lockigare.

Nu titta lite på Breaking News där Filip och Fredrik super sig fulla i direktsändning. Löjligt enligt vissa, ytterst roande enligt mig.

Över till dig Hanna..

...Tack Hanna.
Det har varit väldigt hektiskt de två senaste veckorna i Antikrundan. Flickorna körde igång med skolan och frustration, irritation och stress är väl ord som kan stå för skolstarten. Sakta men säkert börjar de komma in i vardagsflödet med uppgifter, kaffe, butikbesök och diskning. Visst kan man se flickornas uppgivenhet gällande vardagssysslor som städning och reklamrensning, men man kan inte utesluta dem efter att ha sett på det så välordnade barskåpet.
För tillfället befinner sig den ena invånaren ute i arbetslivet och om jag har förstått det rätt så ska den andra försöka förbättra kommunikationsmöjligheterna ut till världen genom att inhandla en telefon. Om detta är genomförbart är det ingen som vet, men jag anar en gnutta hopp i luften.

Det här var allt för mig för den här gången. Över till Hanna i studion..

En droppe deprimerande

..är det då man alltid blir lika glad över lönen som kommer in på kontot, för att sedan försvinna med några klick. Hyror, räkningar och nu kåravgiften. Det kallar jag deprimerande.

Hej jag heter Hanna..

..och jag är nagellacksberoende. (Tackar och bockar för applåderna)

Det började redan i unga år då jag som 7-åring lackade mina naglar i smyg. Mamma visste att jag kanske inte var den stadigaste på handen, så hon hade en deal med mig om att jag fick ha nagellack MEN att hon skulle vara den som lackade mina naglar. Eftersom jag hade etts tort sug efter nylackade naglar, så visste jag att jag skulle vara tvungen att lacka i smyg. Detta ledda till att jag ofta på kvällarna före jag skulle sova sa till mamma "Gonatt! Jag går och lägger mig nu.", för att sedan smita upp till rummet med nagellacksflaskan gömd i handen. Väl uppe på rummet satte jag mig i sängen och började lacka (läs: smeta) ut klarrött nagellack på naglarna. Om jag bara hann lacka färdigt så skulle jag ju kunna krypa ner under täcket och på så vis gömma händerna för  mamma så att hon inte skulle misstänka något. Mamma kommer upp för att säga god natt och möts av en nagellacksvägg.

"Hanna, har du lackat naglarna?"
"Näää-ä........"
"Men de e ju rött nagellack över hela sän.."
".....Jååå jag har nog lackat."

Nagellack över hela sängenoch inget kvar på naglarna var resultatet. Och det hände inte bara en gång. Men mitt nagellacksberoende började alltså i unga år och de som känner mig idag vet att jag ännu har ett beroende av nagellack. Daniela sa en gång "Hanna, jag känner ingen annan som har så många nagellack som du har?!" och jag måste erkänna att det gör inte jag heller. Eller jo, min syster. Men kom igen, hur glad blir man inte då man får sätta sig ner med ett nyinköpt nagellack i handen och börja smeta ut färgen? Att piffa upp vardagen med några klickar färg?

Okej.. Jag märker det själv. Jag pratar precis som en nagellacksberoende. Over and out.