Hösttider.

Efter en omtumlande start på morgonen kan jag nu andas ut. Kanske jag får allt på "raden" som man säger på dialekt. Snart ska jag på en behövlig kaffe men först ska jag laga lite mat.



PLING - maten är färdig. Smaklig måltid!

Dagens..

.. inte nu igen! - Lappar som arbetsgubbarna slänger in i postluckan. Har en teori om att byggföretagets största utgift är papper som slängs in till alla varje dag.

.. lunch - Amarillo fick ge denna arbetsvecka ett bra avslut. Var i skolan och jobbade tillsammans med Jenny och efter det ansåg vi att vi var värda en god lunch.

.. händer inte varje dag - Fick agera fotomodell i dag. Agerade moraliskt stöd när min skrivkompis skulle ta en "luftrensare" och då kom en tjej fram och frågade om vi kunde hjälpa henne med hennes fotouppgift som hin fått i en kurs. Efter att gått längs en stig utanför ÅA fick jag agera närbildsmodell eftersom mitt hår skapade fina kontraster mot de gröna buskarna.

.. insikt - Jag ska inte bli modell.

.. som ett barn på julafton - M kommer äntligen hem. Då ska jag pyssla om den lilla otursfågeln.

Mörkt så in i september

För att konstatera det uppenbara: Hjälp vad mörkt det är! Hösten är nog här nu, men vintern är ännu faaaar faaar awaaay! :) När folk börjar tala om julen brukar jag ofta säga neeej neeej, det är långt kvar. Sist och slutligen är det ju inte så långt kvar till julgröt och en värld i rött. Eftersom jag fyller år i november har jag alltid haft födelsedagen att se fram emot under hösten och det är därför som jag aldrig vill/kan börja tänka på julen innan jag har fått fira födelsedagen. Jag köper inte en endaste julklapp under november månad eftersom jag aldrig inser att november är månaden före julmånaden december, utan klassificerar den som födelsedagsmånad.
Det här känns ju ytterst löjligt och meningslöst när jag ser det i skrift. Men var och en med sitt eller hur? :D

Känner mig för övrigt som ett barn eftersom jag redan har inlett min muntliga födelsedagsönskelista till familjen. Jenny försökte inflika att det är 2 månader tills jag fyller år, men jag hävdar bestämt att det är bra att säga mina önskningar högt upprepade gånger så att inget glöms bort eller faller bort som alternativ. Medel-ung och bortskämd känns det där. Men, var och en med sitt!

Finns bara ett ord: leidon över sig själv-dag!

Bara min förkylning flyger sin kos så ska det bli ändring. Eller egentligen så ska det återgå till det som hann bli det normala. Ser fram emot att få lite mera struktur i min vardag men just nu är de största hindren förkylningen och arbetsgubbar. Det som är bra är ju att båda hindren snart försvinner, så några ursäkter finns det inte plats för efter det.
Grejen är att jag helt enkelt vill förbättra min grundkondition. Eller kanske inte förbättra, FÅ en grundkondition. Jag vill orka och framför allt känna mig nöjd. Jag vet med mig själv att jag känner mig bättre både fysiskt och psykiskt när jag har gjort något, men grejen är ju den att det är så otroligt tråkigt att träna! Fy då. Varför så negativ? Jodå, när träningskläderna slickar sig längs kroppen, sport-BH:n märks knappt av i allt hoppande och guppande, de trasiga fotbollsknäna ropar aj och nerven i vänster axel passar på att klämma in sig någonstans, DÅ är det inte alls roligt att träna. Och så ser nästan varje träningsstund ut. Träning är det bästa jag vet och det gör mig sååå lycklig - Hell no!
Hoppeligen blir det ändring på det. Jag hade fått in riktigt bra rutiner innan sommaren men dessa kastades om under sommarlovet. Nu är det tänkt att jag ska återuppta  mina rutiner, men jag har blivit rädd för att sätta i gång med träning när man ännu är krasslig. Har sett allt för många fall där personer börjat för tidigt och fått betala det med att vara halvfrisk/halvsjuk varje dag. Nej, nu vill ja bli så frisk som denna Hanna kan bli. Sen är det dags för min plan att skrida till verket!

Eller iaf så är det min plan. ;)

Kalas!

I dag är det barnkalas hem-hemma! Det är äldsta dottern i huset som ska fira sin 26:e födelsedag tillsammans med släkten från norr. Mysigt värre!!

The look of Einstein på fredagen 13:de.

Började denna fredag med att ta en sovmorgon. Eller, jag skulle egentligen ta en sovmorgon till kl.9:30 men vaknade 9:10. Ooo nej, det var inte att jag vaknade av mig själv utan klockor från omvärlden drog mig ut ur drömmarnas land.


Jag hade just ställt mig vid ett barbord för att tala med Emmelie de forrest eller vad hon nu heter? Hon som vann Eurovision song contest 2013 från Danmark? Anyway, jag skulle just börja samtala med henne när alarmet i byggnaden började ljuda. Brandalarm? Antagligen. Nu lät alarmet igen. Och igen. Och igen. Sakta men säkert märkte jag att jag inte befann mig i en byggnad där brandalarmet gick. Sakta men säkert märkte jag att jag låg i sängen i min lägenhet och jag märkte även att det inte var mitt telefonalarm som ljöd. Plötsligt hör jag hur någon sätter en nyckel i låset i dörren och öppnar dörren. ARBETSGUBBARNA KOMMER UTAN ATT HA MEDDELAT! MEN tacka gudarna för hänglås på dörrar! Mellandörren var fast och hänglåset var tack och lov på. Vad gör jag då? Jo, jag ligger först kvar och låtsas som att det aldrig har hänt, för att sedan konstatera att jag inte kan göra det. Sakta smyger jag upp ur sängen och hämtar en kofta, kollar mig i spegeln och hoppas att Einstein-looken är inne just nu, och går sakta mot mellandörren. Under tiden som jag försökt ta mitt förnuft till fånga har arbetsgubbarna gett upp hoppet om att den töntiga tjejen i lägenheten vaknar och har (antagligen) irriterat gått tillbaka ner i källaren för att fortsätta med rören där.

 Hanna kl. 9:15

Nu sitter jag påklädd, sminkad, mätt i magen och redo för att de ska ringa på. Hör inget av dem men antar att de dyker upp när de ser att jag lämnar lägenheten.

Vet inte vad som är värst med hela situationen. Deras inte förvarnade besök, mitt långsamma agerande eller mina usla akut-ursäkter som dök upp i huvudet om jag måste berätta varför jag inte öppnade dörren när de var här tidigare på morgonen....

1. Jag satt på balkongen och hade fast dörren. Hörde inte att ni ringde på. (För där sitter jag ju ofta kl.9 på morgonen..?)

2. Jag har jobbat natt och sov nog väldigt djupt när ni ringde på. (Kan ju börja med att skaffa ett jobb..)

Hoppas verkligen de inte dyker upp när jag är här...

Samtal 256843 mellan Hannele och Mattis

Har just talat med den här typen. Jag planerade skrivande av kand, han var på väg in i en tunnel i Norge för att mäta eller spränga. Helt olika världar men så länge den här typen på något sätt finns i min värld så blir allt lite roligare.

När det säger stopp.

I dag har det varit en ganska oproduktiv dag. Har inte fått så mycket gjort och tankarna har varit på allt annat än vad de borde. Just nu skriver jag äntligen på min kandidatavhandling och på samma gång som det känns skönt att vara i gång så känns det ändå jobbigt att vara i gång. När jag har skrivit avhandlingen är det dags att ta itu med nästa, gradun. Jag har ingen annan än mig själv att skylla för att jag sitter i den båt jag nu sitter i, men orsaken är inte så problemfri.

Att skriva texter och uppgifter har nog inte varit ett problem för mig om jag tänker tillbaka på gymnasietiden och de första åren på ÅA. Därför blev det en stor chock för mig när jag för två år sedan konstaterade att jag kommit till utbildningens delmål - kanden. Man ska "egentligen" skriva kanden under det tredje studieåret, men för mig fanns det inte tid för att sitta ner och skriva den. Vissa hann, vissa hann inte. Vissa hade mycket att göra och hann ändå, vissa hade inte mycket att göra och hann ändå inte.
När jag sedan började på mitt fjärde studieår kände jag att jag började vara redo för att hoppa på skrivandet. Eller, jag ville att jag skulle vara redo. Ändå gav bara ordet "kanden" mig en obehagskänsla och den stora ångesten,som man kände då man hörde om alla som skrivit kanden, var väldigt påtaglig.
Jag har inte problem med att driva med mig själv så när frågan "Hur går det med kanden?" ställdes ett X-antal gånger, kunde jag lätt skämta bort den och låtsas som att det var en världslig sak. Egentligen var sanningen att frågan påminde mig om att jag misslyckats med något som enligt ett preliminärt schema borde ha varit gjort för 1 år sedan. Jag kände mig faktiskt dålig och jag kunde ibland känna hur vissa personer placerade mig i facket "De som är lata i skolan och inte får någonting gjort och bara skjuter fram allt bara för att de inte orkar göra det". Jag skulle ju inte och ville inte vara i det facket? Det många av personerna inte visste var att jag ett flertal gånger tagit fram datorn för att skriva, kollat i litteratur och antecknat relevanta tankar och idéer - men utan att få ett enda ord nedskrivet vid den blinkande markören i word-dokumentet. Trots att jag gång på gång fick höra att kanden egentligen är ett litet övningsarbete som man inte ska hänga upp sig på, så kunde jag inte låta bli att känna mig nedslagen för att jag tydligen var så dum så att jag inte fick till stånd ens en liten kand.

Mina planer om att skriva kanden inom det fjärde studieåret såg så fint ut på pappret. Jag ville verkligen göra det och jag skulle ha haft tiden, men klarade inte av att förtränga min prestationsångest och stod därför utan kand vid terminens slut.

Eftersom jag inte hade fått min kand skriven under året + att det därför inte var relevant att gå gradu-kurser i den situationen, var jag tvungen att ta kurser för att få ihop studiepoäng för att kunna få studiestöd och för att fylla i min kvot av valfria studiepoäng. Efter flera kurstenter och kursuppgifter fick jag en uppenbarelse. Jag hade inte varit mogen och redo för att skriva ett ordentligt vetenskapligt arbete förrän nu. Jag behövde mer övning än andra för att jag skulle känna mig redo för det. Tack vare att jag gick extra kurser och därmed var tvungen att skriva olika uppgifter, fick jag bort den skrivspärr jag hade haft för kanden sedan studieår tre. Vilken känsla!

Jag började skriva lite på kanden under sommarlovets sista vecka och nu när mitt femte studieår har dragit i gång så har kandskrivandet tagit fart på riktigt. Visst, prestationsångesten gör sig påmind dagligen, men känslan av att "äh, det här fixar jag nog. Nu ska jag bara skriva!" existerar och känns helt underbar. Tro det eller ej!

Jag önskar bara att jag kunde säga till klasslärarstuderande Hanna för tre år sen att jag inte ska slå ner mig själv med mina tankar bara för att jag inte gör som andra har gjort och gör. Jag skulle vilja säga att den stressgivande och tärande kandångesten, som jag kommer att ha under två år, är onödig. Tyvärr kan jag inte göra det, men jag kan istället bara acceptera läget och även acceptera att det här var mitt sätt att ta mig genom studierna.

Så med det. Då var det sagt.