Hej jag heter Hanna..

..och jag är nagellacksberoende. (Tackar och bockar för applåderna)

Det började redan i unga år då jag som 7-åring lackade mina naglar i smyg. Mamma visste att jag kanske inte var den stadigaste på handen, så hon hade en deal med mig om att jag fick ha nagellack MEN att hon skulle vara den som lackade mina naglar. Eftersom jag hade etts tort sug efter nylackade naglar, så visste jag att jag skulle vara tvungen att lacka i smyg. Detta ledda till att jag ofta på kvällarna före jag skulle sova sa till mamma "Gonatt! Jag går och lägger mig nu.", för att sedan smita upp till rummet med nagellacksflaskan gömd i handen. Väl uppe på rummet satte jag mig i sängen och började lacka (läs: smeta) ut klarrött nagellack på naglarna. Om jag bara hann lacka färdigt så skulle jag ju kunna krypa ner under täcket och på så vis gömma händerna för  mamma så att hon inte skulle misstänka något. Mamma kommer upp för att säga god natt och möts av en nagellacksvägg.

"Hanna, har du lackat naglarna?"
"Näää-ä........"
"Men de e ju rött nagellack över hela sän.."
".....Jååå jag har nog lackat."

Nagellack över hela sängenoch inget kvar på naglarna var resultatet. Och det hände inte bara en gång. Men mitt nagellacksberoende började alltså i unga år och de som känner mig idag vet att jag ännu har ett beroende av nagellack. Daniela sa en gång "Hanna, jag känner ingen annan som har så många nagellack som du har?!" och jag måste erkänna att det gör inte jag heller. Eller jo, min syster. Men kom igen, hur glad blir man inte då man får sätta sig ner med ett nyinköpt nagellack i handen och börja smeta ut färgen? Att piffa upp vardagen med några klickar färg?

Okej.. Jag märker det själv. Jag pratar precis som en nagellacksberoende. Over and out.