Tankar i ord.

Att ha ett förhållande som till 50% är ett långdistansförhållande har sina för- och nackdelar. Jobbigast är nog de återkommande avskeden när jobbperioderna börjar igen samt den stora saknaden efter personen. Det går bättre de dagar man själv håller sig sysselsatt största delen av dagen, men de dagar när man hinner känna hur mycket man saknar personen och hur gärna man skulle vilja krypa in i den varma och bekanta famnen, är mycket slitsamma. I dag råkar vara just en sådan dag.
Men med ett litet samtal, som kan handla om allt från vardagligt strunt till äcklig mat, avtar saknaden en aning. Att hålla varandra uppdaterade om det vardagliga livet ger alltså en känsla av att vara hos den andra personen, vilket gör hela situationen lättare.
Nackdelar finns definitivt, men saknaden har även fått mig att inse hur enormt mycket jag tycker om honom. Och känslan när man kommer till dagen när han ska komma hem får en att känna sig som en 5 åring i väntan på julafton.

För att inte tala om de första sekunderna när blickarna möts när man träffas efter en lång tid ifrån varandra.

"Vad vore jag

utan dina andetag"