För ungefär en vecka sedan stod jag och väntade på att kärleken skulle landa i Vasa. Efter en skön helg tillsammans med vännerna åkte jag och M till Närpes där vi också stannade till onsdag eftermiddag. Idag har jag varit en sväng till Tritonia och jobbat med Jenny. Efter detta blev det en rejäl lunch på Amarillo och sista-minuten-handlande av saker till skidresan. De som känner mig vet att jag inte är någon höjdare på slalom eller snowboard. För att förtydliga detta kan jag säga att kommentaren "haha..luuseri" sades av två passerande unga herremän efter att jag gång på gång hade fallit i liften. Ingen slalomstjärna alltså.
Nej, det var alltså M som skulle åka iväg på slalomarbetsresa till Frankrike. På grund av denna resa förkortades vår umgängesperiod med ca 4 dagar. När jag körde M till flygfältet idag så kändes det faktiskt inte så jobbigt. Det kändes nästan som att han varit hemma samma antal dagar som han brukar vara. Nu efter några timmar börjar jag nog känna av att vi inte hunnit vara med varandra så mycket som vi brukar. Det infinner sig liksom en känsla av att någonting fattas. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Som att vara hungrig fast du just åt? Samma känsla som när du till exempel inte har träffat vännerna eller familjen på lång tid. Man bara märker att man saknar något. Eller någon. Tänk vad tråkig världen skulle vara om pojkvän, vänner och familj skulle vara borta. Skulle säkert kännas som att man svälter då.
Ikväll saknar jag nog M väldigt, väldigt mycket. Tur är att han har längre tid hemma nästa gång han kommer hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar