Lamporna lyser lika starkt som jag är vit. Det är så mycket damm i provrummen, så att man tror att man tappat en grå stickad kofta på golvet men sedan ser att det är det förenade dammet som skapat en illusion. Det värsta är ändå den psykadeliska musik som strömmar från högtalarna. Den tränger in i huvudet och använder trumhinnorna som slagpåsar. Det är ju förstås Gina Tricot jag talar om. Kanske det är jag som börjar bli gammal, men come on.. Bara man sticker in lilltån genom dörren så börjar man svettas och blir yr av de starka lamporna och den innovativa (läs: hemska) musiken. Besökte Gina i lördags och fick till min förvåning höra två flickor stå och diskutera musiken som var så bra, så bra. Smaken är som baken, I know. Men jag förstår inte hur någon kan njuta av den musik Gina spelar. "Oj vad DUNKDUNKDUNK klänning!DUNKDUNKJag går till DUNKDUNKkassDUNKDUNKan"
Nej, kanske det är jag som börjar bli en senil fossil. Jag säger som Rudolf Andersson: Friiid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar