Hej alla glada(och andra vardags-sura) människor! Måndagen börjar lida mot sitt slut och alla är vi väl tacksamma för det (om inte det är ens födelsedag eller någon annan bemärkelsedag). Skolmotivationen är som bortblåst (till skillnad från vilka dagar?) och inte blir det bättre av att sitta och ha bildkonst 2½ timme i ett rum lika mörkt som Islands ekonomi. Nåväl, jag slapp ju därifrån och en bilfärd, middag, kanelbulle och kaffekopp senare känner jag mig ganska pigg och alert.
Jag kan nu konstatera att jag börjar närma mig tant-stadiet. Hela tiden kommer jag på mig själv med att göra/säga/tänka saker som inte ska platsa i en 20-årings hjärna. Här kommer några varningstecken:
1) "Neee nu stänger ja no dörren. He draar så myki"
2) "Oj, oj.. De börjar no va läng sen ja träffa Liam!"
3) träffar Liam.."Men herregud va han ha växt!"
4) Tycker att ungdomarna växer upp för snabbt
Osv.
Vissa vill bli äldre och vissa vill vara ung för evigt. Jag tror ändå att man blir gammal på det sättet man vill. Hälsningar från Hanna, 95 år.
Människor är som viner; med åren blir de dåliga surare och de goda bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar