Kommer just hem från julrean. Dagarna då de galna och en aning snåla får stiga fram och vara sig själva utan att någon ser snett på dem. Ett ord som förklarar det jag så idag är K A O S. Kläderna slits till alla håll och plötsligt tror många att det är helt okej att lämna kläder på golvet om man "råkar" tappa dem. Dock måste jag erkänna att jag, på ett lägre plan, har rea-syndromet. Jag känner att det är dags att stiga fram och jag hoppas att jag genom mitt mod hjälper andra med liknande problem, att stiga fram. Det skedde senast idag...
Jag hade två klänningar med mig i provrummet. Jag var trött och ville därifrån så snabbt som möjligt.Jag greppade en klädhängare och slängde snabbt på den senast provade klänningen. På pallen, ca 30 cm ifrån mig, låg den andra klänningen hopskrynklad och avig. Jag slängde en blick på den och tänkte So long suckeeeer...typ.
Höjden av lathet måste ju vara just det som jag beskrev tidigare, att lämna kvar kläderna. Man satt så mycket tid på att samla ihop en salig blandning av kläder från butikens alla skrymslen, så att därefter sätta tid på att placera kläderna på deras rätta platser känns omotiverat och tråkigt. Och tänk på hut mycket se-på-andra-kläder-i-andra-affärer-tid man förlorar.
Till slut måste den gammalmodiga tanten inom mig få bli lite upprörd. I en av butikerna jag besökte idag (och i vilken jag även köpte en underbar kuvertväska) började försäljaren/kassatanten fråga mig om jag hittat något annat på rean och VAD. Hon ville ju bara vara vänlig men jag kunde inte låta bli att inom mig höra "ska väl du skita i" (sagt av Gunvald från Beck). Nåväl, a försäljare's got to do what a försäljare's got to do...
So long!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar