Jag hade just ställt mig vid ett barbord för att tala med Emmelie de forrest eller vad hon nu heter? Hon som vann Eurovision song contest 2013 från Danmark? Anyway, jag skulle just börja samtala med henne när alarmet i byggnaden började ljuda. Brandalarm? Antagligen. Nu lät alarmet igen. Och igen. Och igen. Sakta men säkert märkte jag att jag inte befann mig i en byggnad där brandalarmet gick. Sakta men säkert märkte jag att jag låg i sängen i min lägenhet och jag märkte även att det inte var mitt telefonalarm som ljöd. Plötsligt hör jag hur någon sätter en nyckel i låset i dörren och öppnar dörren. ARBETSGUBBARNA KOMMER UTAN ATT HA MEDDELAT! MEN tacka gudarna för hänglås på dörrar! Mellandörren var fast och hänglåset var tack och lov på. Vad gör jag då? Jo, jag ligger först kvar och låtsas som att det aldrig har hänt, för att sedan konstatera att jag inte kan göra det. Sakta smyger jag upp ur sängen och hämtar en kofta, kollar mig i spegeln och hoppas att Einstein-looken är inne just nu, och går sakta mot mellandörren. Under tiden som jag försökt ta mitt förnuft till fånga har arbetsgubbarna gett upp hoppet om att den töntiga tjejen i lägenheten vaknar och har (antagligen) irriterat gått tillbaka ner i källaren för att fortsätta med rören där.
Hanna kl. 9:15
Nu sitter jag påklädd, sminkad, mätt i magen och redo för att de ska ringa på. Hör inget av dem men antar att de dyker upp när de ser att jag lämnar lägenheten.
Vet inte vad som är värst med hela situationen. Deras inte förvarnade besök, mitt långsamma agerande eller mina usla akut-ursäkter som dök upp i huvudet om jag måste berätta varför jag inte öppnade dörren när de var här tidigare på morgonen....
1. Jag satt på balkongen och hade fast dörren. Hörde inte att ni ringde på. (För där sitter jag ju ofta kl.9 på morgonen..?)
2. Jag har jobbat natt och sov nog väldigt djupt när ni ringde på. (Kan ju börja med att skaffa ett jobb..)
Hoppas verkligen de inte dyker upp när jag är här...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar