I dag har det varit en ganska oproduktiv dag. Har inte fått så mycket gjort och tankarna har varit på allt annat än vad de borde. Just nu skriver jag äntligen på min kandidatavhandling och på samma gång som det känns skönt att vara i gång så känns det ändå jobbigt att vara i gång. När jag har skrivit avhandlingen är det dags att ta itu med nästa, gradun. Jag har ingen annan än mig själv att skylla för att jag sitter i den båt jag nu sitter i, men orsaken är inte så problemfri.
Att skriva texter och uppgifter har nog inte varit ett problem för mig om jag tänker tillbaka på gymnasietiden och de första åren på ÅA. Därför blev det en stor chock för mig när jag för två år sedan konstaterade att jag kommit till utbildningens delmål - kanden. Man ska "egentligen" skriva kanden under det tredje studieåret, men för mig fanns det inte tid för att sitta ner och skriva den. Vissa hann, vissa hann inte. Vissa hade mycket att göra och hann ändå, vissa hade inte mycket att göra och hann ändå inte.
När jag sedan började på mitt fjärde studieår kände jag att jag började vara redo för att hoppa på skrivandet. Eller, jag ville att jag skulle vara redo. Ändå gav bara ordet "kanden" mig en obehagskänsla och den stora ångesten,som man kände då man hörde om alla som skrivit kanden, var väldigt påtaglig.
Jag har inte problem med att driva med mig själv så när frågan "Hur går det med kanden?" ställdes ett X-antal gånger, kunde jag lätt skämta bort den och låtsas som att det var en världslig sak. Egentligen var sanningen att frågan påminde mig om att jag misslyckats med något som enligt ett preliminärt schema borde ha varit gjort för 1 år sedan. Jag kände mig faktiskt dålig och jag kunde ibland känna hur vissa personer placerade mig i facket "De som är lata i skolan och inte får någonting gjort och bara skjuter fram allt bara för att de inte orkar göra det". Jag skulle ju inte och ville inte vara i det facket? Det många av personerna inte visste var att jag ett flertal gånger tagit fram datorn för att skriva, kollat i litteratur och antecknat relevanta tankar och idéer - men utan att få ett enda ord nedskrivet vid den blinkande markören i word-dokumentet. Trots att jag gång på gång fick höra att kanden egentligen är ett litet övningsarbete som man inte ska hänga upp sig på, så kunde jag inte låta bli att känna mig nedslagen för att jag tydligen var så dum så att jag inte fick till stånd ens en liten kand.
Mina planer om att skriva kanden inom det fjärde studieåret såg så fint ut på pappret. Jag ville verkligen göra det och jag skulle ha haft tiden, men klarade inte av att förtränga min prestationsångest och stod därför utan kand vid terminens slut.
Eftersom jag inte hade fått min kand skriven under året + att det därför inte var relevant att gå gradu-kurser i den situationen, var jag tvungen att ta kurser för att få ihop studiepoäng för att kunna få studiestöd och för att fylla i min kvot av valfria studiepoäng. Efter flera kurstenter och kursuppgifter fick jag en uppenbarelse. Jag hade inte varit mogen och redo för att skriva ett ordentligt vetenskapligt arbete förrän nu. Jag behövde mer övning än andra för att jag skulle känna mig redo för det. Tack vare att jag gick extra kurser och därmed var tvungen att skriva olika uppgifter, fick jag bort den skrivspärr jag hade haft för kanden sedan studieår tre. Vilken känsla!
Jag började skriva lite på kanden under sommarlovets sista vecka och nu när mitt femte studieår har dragit i gång så har kandskrivandet tagit fart på riktigt. Visst, prestationsångesten gör sig påmind dagligen, men känslan av att "äh, det här fixar jag nog. Nu ska jag bara skriva!" existerar och känns helt underbar. Tro det eller ej!
Jag önskar bara att jag kunde säga till klasslärarstuderande Hanna för tre år sen att jag inte ska slå ner mig själv med mina tankar bara för att jag inte gör som andra har gjort och gör. Jag skulle vilja säga att den stressgivande och tärande kandångesten, som jag kommer att ha under två år, är onödig. Tyvärr kan jag inte göra det, men jag kan istället bara acceptera läget och även acceptera att det här var mitt sätt att ta mig genom studierna.
Så med det. Då var det sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar