Mitt liv som McGyver

Satt och funderade på mina sommarjobb genom tiderna. En händelse jag aldrig kommer att glömma är när jag hade en nära-döden-upplevelse under min arbetsperiod på gravgården i Solf. Okej, det låter dramatiskt och kanske skrattretande men så är sanningen.

Innan jag kan återberätta denna händelse behövs bakgrundsinformation:

Utanför prästgården fanns en stor grop i marken eftersom rör skulle läggas om. Gropens diameter var ca 4 meter och 2 meter djup. Kanten till detta "hål" var intill en blomrabatt.

Jag hade just skurat och bonat inne i prästgården och klockan visade att arbetsdagen var fulländad. Med min egen lilla plastpåse, som innehöll 2 telefoner och nycklar, på min arm, gick jag ner för trappan. Man kunde ha gått runt hela hopen men det skulle ha tagit så mycket extra tid, så jag gjorde som alla andra och gick snabbt längs den 30 cm breda kanten som var invid blomrabatten. Likt många gånger förr skulle jag då gå förbi gropen och vidare. Det var nu det hände. Precis när jag skulle föra över vikten från höger till vänster fot, gav jorden vika just där jag hade placerat min fot. Höger ben rasade snabbt ner längs gropkanten men jag lyckades på några sekunder ta emot mig med vänster ben på kanten och jag hann även greppa tag i det långa ogräset. Adrenalinet strömmade inom mig och hjärtat pumpade för hjärtans lust. Jag kämpade för mitt liv och förvånansvärt smidigt drog jag mig upp på fast mark.


Väl uppe på benen kom nästa bakslag. Längst nere på botten av gropen låg plastpåsen. Vad skulle jag göra? Jag var tvungen att göra det. Jag satte mig på kanten och skurrade ner. Påsen på armen, check. Nästa fråga var hur jag skulle ta mig upp. Jag hade just åkt ner till dödsgropen som jag för bara några minuter sedan kämpat för livet för att undvika. Gräsklipparna brummade högt så jag visste att det var lönlöst att ropa på hjälp. Därför var det bara för Hanna, smidighetens mästare, att ta sats och likt en hund i vatten krafsa sig upp för jordkanten. För varje tag och steg i jorden, så kändes det som att jag bara grävde en ny grop. I bakhuvudet hörde jag McGyvers introlåt och plötsligt fick jag kraft att ta mig upp.


Med skrapsår på benen och med bruna och jordiga händer rättade jag till hästsvansen och tittade ner på gropen. På botten var det fullt med stora och små kantiga stenar, som skulle ha varit mindre bekväma att landa på. Hjärtpumpen var snart i mänsklig takt och jag hade redan varit 15 minuter över arbetstid. Dags att släppa McGyver-rollen för denna dag.

Att vara sommarjobbare är inte lätt och man borde verkligen uppskatta ungdomarna och deras slit på sommaren. Alla har vi väl våra egna McGyver -händelser att titta tillbaka på. Eller kanske det bara är jag som är rent ut sagt klantig. Inte är det alla som varit på väg att klämmas ihjäl mellan journalhyllorna. Men det är en annan historia.

Take care. Tack McGyver.